Lämna vår komfortzon

När vi vågar lämna vår komfortzon så ger vi också oss själva möjligheter till att utvecklas.

Jag känner ett behov av att fortsätta hitta nya sätt för att utmana min sociala ångest och växa samt utvecklas som person. Ett sätt att göra det är att lämna den arbetsplats som betytt väldigt mycket för mig under de senaste 5 åren. Jag tror det kan vara viktigt för alla oavsett vem vi är, att lämna vår komfortzon.

Gav mig en chans

När jag fick ett sommarjobb på min nuvarande arbetsplats, så hade jag skickat in ansökningar varje sommar sen 2009. Jag skulle inte ens få ett standard mail som låter meddela att tjänsten tillsatts med en annan sökande. Jag hade blivit paranoid, att kanske de hade någon stor mapp med allt djävulskap jag gjort i min ungdom.

2014, skickade jag ut ansökningar som vanligt, inga förväntningar om att få svar från någon av dem. Till min förvåning så hörde ett äldreboende i Piteå av sig. De sa att de gärna skulle anställa mig som vikarie under sommaren.

Vid den här tidpunkten så skulle jag ha haft ett par VFU på sjukhus och boenden. De gick aldrig riktigt bra. Den senaste kunde jag inte fullfölja. När du har VFU, så är tanken att du ska vara aktiv, visa att du vill tillämpa allt du läst om i praktiken. Sjuksköterska, som är ett av många yrken där social kompetens och förmågan att kommunicera med människor är av yttersta vikt. Självklart var jag ingen stjärna på den himlen. Jag hade all den där entusiasm som behövs och kunskapen inom mig, jag kunde bara inte ta mig förbi alla spärrar som min sociala ångest byggt upp för mig.

Detta sommarjobbet skulle visa sig vara just vad jag behövde.

Osäker

Så jag skulle ha introduktion på mitt nya sommarjobb. Jag pratade inte mycket. Jag gjorde mitt jobb men utöver det, så skulle jag komma att sitta tyst och hoppades att ingen skulle säga något åt mig.

En sak som tydligt målar upp bilden av min osäkerhet. Vi satt i en boendes rum, hon skulle inhalera sin medicin, vi väntade på att det skulle vara klart så att vi fick slå av den brummande maskinen. Tjejen som jag arbetade med, säger till mig att jag borde raka bort mitt skägg.

Självklart, när jag kom hem efter arbetsdagen så rakade jag bort skägget. Någon som jag knappt kände, kunde med några få ord få mig att raka bort mitt skägg.

Jag är förstås tacksam nu, jag såg förjävlig ut med skägg. Men någon med ens lite självförtroende skulle behållit det, tills de själva insåg hur lite de passade i skägg.

Det faktum att de lät mig fortsätta arbeta där, kändes galet. Jag tänkte att mina kollegor nog tyckte jag var konstig som ej pratade så mycket. Att jag inte passade som undersköterska. De tyckte kanske det och kanske var det bara bristen på vikarier som gjorde att jag fick fortsätta.

I slutändan gav de mig en chans i alla fall. En chans att växa.

Atmosfären

För de som lider av psykisk ohälsa, så är omgivningen av stor vikt. Vi skulle helst vilja isolera oss själva, med våra rädslor och negativitet. Det är då vi känner oss säkra. Fastän vi lider så gör rädslorna för sociala situationer att ensamheten känns trygg. Det blir vår negativa komfortzon.

Det finns förstås tillfällen när vi måste interagera med världen utanför. Detta kan t.ex. vara på arbetsplatsen. Denna interaktion kan vara oerhört viktig för att vi ska bryta oss fria. Jag förstår det nu.

Vid denna tidpunkt så var min sociala ångest enormt stark. Jag var tillbakadragen och pratade bara om någon sade något till mig.

Atmosfären på detta äldreboende i Piteå, var dock något som inte ens min välutvecklade sociala ångest kunde gömma sig från. Sakta men säkert så var det som att jag blev mer och mer mig själv. Den som hade gått förlorad när jag var i tonåren. Det är som att jag hittade delar av honom igen efter nästan 15 år.

Med tiden blev jag mer bekväm och mina rädslor försvann således. Jag kunde se att jag faktiskt kan fungera på en arbetsplats och hjälpa andra människor, det var fantastiskt. Kollegorna på detta äldreboende, var precis vad jag behövde. Dom är helt tokiga. På ett bra sätt.

Jag tror inte det är möjligt att förklara hur stor inverkan varenda person där har haft på mig. De är helt otroliga människor. Självklart har jag själv en stor del i vilken riktning jag utvecklats. Men mina kollegors bidrag till mitt välmående skall inte underskattas.

Jag kunde lika gärna hamnat i en grupp med usla kollegor. Min sociala ångest skulle lika gärna kunnat bli värre.

När jag haft en dålig dag och mått uselt, så har jag sett fram emot att gå till jobbet. För jag visste att människorna där kunde få mig på andra tankar. Utan att de ens visste hur mycket de hjälpte mig. Jag som var livrädd för folk, såg faktiskt fram emot att tillbringa tid med andra människor.

Vänner

Detta är ett svårt ämne. Jag står handfallen inför tanken på hur man skaffar vänner. Det är som att denna delen av mig försvann när jag började isolerade mig. Går man igenom livet som vanligt så kommer man under vägen bygga upp sitt nätverk av vänner och kanske hustru eller man samt skaffa barn. Det följer sig bara naturligt.

Sen har vi oss som av olika anledningar missat den där perioden när man bygger upp en umgängeskrets och en social tillvaro. Vi kan vara i 30 års åldern när vi känner att vi är redo att börja leva igen. Jag tror inte att jag är den enda som befinner mig en situation där de inte riktigt vet hur man skaffar vänner i denna åldern. Är det något som vi behöver i denna världen så är det ju faktiskt varandra. Detta är verkligen något jag måste lära mig. Att träffa nya vänner och vårda dessa relationer.

Jag hade egentligen gett upp tanken på att ha vänner. Genom detta jobbet har jag dock träffat personer som jag verkligen bryr mig om. En del som säkert kan bli goda vänner för resten av livet. Man lär förstås känna vissa mer än andra. Men alla på denna arbetsplatsen skall känna att de varit med och byggt upp den härliga atmosfär som finns där. Alla där skall veta hur tacksam jag är.

Stagnerad utveckling

Hur mycket jag än älskat min nuvarande arbetsplats. Så känns det för mig som att jag stannat upp i min utveckling. Det är kanske bara naturligt att det blir så. Jag känner mig bekväm där, med alla. Motivationen till att fortsätta utmana mig själv har liksom vissnat.

När vi blir för bekväma så är det dags för förändring. För mig handlar det om att byta jobb, starta från noll med nya kollegor. Nya utmaningar. Nya möjligheter för att utvecklas.

Detta är något som vi alla bör göra. Lämna vår komfortzon om vi känner att vi stannat upp i vår utveckling. Sök förändring om vi vill fortsätta växa både personligt och professionellt. Det är förstås svårt att lämna vår komfortzon för något nytt, därför är det också så viktigt.

Lämna komfortzonen

Att lämna vår komfortzon, kan för någon som lider av social ångest, vara att börja om på en ny arbetsplats.

Mitt nya jobb startar andra September. Detta kommer innebär att lära känna nya kollegor, nya människor att hjälpa och allt som följer med det.

Om jag vill hålla kontakten med de som jag kommit nära på mitt nuvarande jobb. Så är det upp till mig att vårda dom relationerna. Jag skulle lika gärna kunna ge mig inför någon rädsla som uppstår och förlora kontakten med dem. Det blir en ny utmaning för mig. Att inte vara rädd för att visa de personer som jag bryr mig om, att de faktiskt är viktiga.

Detta är så viktigt, i en allt mer stressad värld så får vi inte glömma bort att visa och berätta för personerna i våra liv hur mycket vi uppskattar dem.

Självklart känner jag att jag har utvecklats så pass mycket att jag tror att jag kommer klara av att byta arbetsplats. På ett hyffsat smidigt sätt, annars skulle mina rädslor och ångest, hindrat mig från att ens tänka tanken på att lämna min komfortzon.

Det är när vi vågar lämna vår komfortzon, det vi är bekväma med, som vi ger oss själva möjligheter till att utvecklas.

Min tid på Källbo kommer alltid vara en referenspunkt, en vändpunkt för när mitt liv började ändra riktning, mot något bättre.

Share

Ensamhet

Spenderar jag större delen av min tid i en ofrivillig ensamhet eller behöver jag bara inte andra människor?

Detta har blivit något som jag funderar på allt mer. Kanske kan jag genom att svara på denna fråga. Utröna vad jag bör göra för att växa som person och vara lycklig. Spenderar jag större delen av min tid i ofrivillig ensamhet, till följd av min ångest? Eller är det så att jag inte behöver andra människor?

Tonåren

Jag hade många vänner när jag växte upp. Fram tills jag var 15 så hade jag som de flesta, alltid någon att umgås med. Jag och min bror hade i viss mån samma vänskapskrets så man var alltid inkluderad. Vi kunde spela basket, dra runt i affärer och snatta, eller hitta på annat djävulskap. Vi gjorde det tillsammans med andra, för i grunden så tycker vi om sällskapet av andra människor.

Den digitala världen

När jag var runt 14-15 så började jag isolera mig från världen och lämnade mina vänner bakom mig. Vänner i riktiga livet förvandlades till vänner online i diverse spel, som t.ex. Tibia. Jag tillbringade dagarna och kvällarna framför datorn och dödade dvärgar i gruvor. Med datormusen släpade jag på påsar fyllda med värdesaker, jag delade ändå denna upplevelse med andra.

Jag kunde uppskatta single-player spel men det var ändå att spela online med andra som var det jag gillade mest. Det är roligare att spela tillsammans. Således sökte jag fortfarande andras sällskap, en grupp att tillhöra och interagera med. Jag behövde fortfarande andra människor, fastän i en digital värld.

Att förlora mig själv i dessa magiska, virtuella världar var för mig den stora flykten. Jag behövde inte konfrontera mina känslor och bekymmer. I alla fall inte förens datorn slogs av och det var dags för att få några timmar sömn. I spelen kunde jag vara en hänsynslös jägare som slaktade demoner med sina vänner. När det var över så satt jag på kanten av min säng med en kniv i handen. Funderandes på om det ens är värt att fortsätta leva.

Livet kan vara skrämmande att vandra igenom ensam

Jag spelar inte mycket spel nu, andra intressen har tagit över.

Jag har en stark lust att säga tack men nej tack om jag blir tillfrågad att vara med på något. Ibland funderar jag på om jag verkligen behöver andra människor runt mig. Om jag har sjunkit så djupt i mina rädslor och sociala ångest. Att de har blivit en så stor del av mig. Fullkomligt integrerad i min själ. Att jag inte ens behöver tänka innan jag svarar nej på allt som har med social interaktion att göra. Eller om alla de år jag spenderat med mig själv som sällskap, har förändrat mig i grunden. Utvecklat mig till en person som inte behöver eller vill ha med människor att göra, utanför jobbet. Om jag ska kämpa emot eller bara låta det vara som det är.

Det enklaste vore förstås om det var som så att jag inte behövde människor. Så är det inte riktigt dock. Jag är bra på att spendera tid själv, det har jag lärt mig genom åren. Det är även ett beteende som är svårt att helt bryta sig loss från. Likväl så kan det göras, det är vad som är viktigt. Det har bara blivit så och jag har låtit det fortsätta liksom bara rulla på. Umgås med människor på jobbet och sedan spendera resten av tiden själv. Det fanns dock en tid, då enbart tanken på att fungera på en arbetsplats var helt galen.

Även fast jag är van vid att spendera mycket av min tid med endast mig själv som sällskap. Så kan jag ibland ändå få dessa fasansfulla ångestattacker över att vara just ensam. Förtvivlan och ångesten får mig att bara lägga mig i sängen och gråta. Dagen efter kan allt vara bra igen och jag fortsätter på den inslagna vägen, ensam.

Självklart är det viktigt att ha tid för oss själva. Fri från annan distraktion. Själva med våra tankar. Men det är ändå genom interaktion och umgänge med andra. Som vi kan hitta energin och stödet som kan ge oss mening och styrkan att fortsätta framåt i livet.

Det är min rädsla för sociala situationer, som en följd av isolering och social ångest. Som försöker övertala min hjärna att jag inte behöver andra människor, så att jag överlåter mig till mina rädslor. Därför måste jag fortsätta utmana mig själv, mer än tidigare, mycket mer, det är egentligen det enda sättet. Vi behöver alla varandra. Världen kan vara skrämmande, framförallt om vi vandrar igenom det ensam.

Share

Tillsammans kan vi skapa förändring

Tillsammans kan vi skapa förändring

Om vi funderar lite på hur vårt samhälle har utvecklats, så kan nog ingen säga emot det faktum att det är väldigt ytligt. Allt mer handlar vår interaktion med andra om att måla upp en bild av den perfekta personen, det perfekta livet. Vi har lärt oss att inte tala om sådant som tynger ned oss. I denna jakt efter likes och följare så är det lätt att vi glömmer bort oss själva. Det är inte långsökt att anta att antalet som kommer drabbas av psykisk ohälsa kommer öka. Det är inte många som kommer klara av den stress och ångest som det kan innebära att leva i detta samhälle. Att ens försöka upprätthålla alla våra fasader kommer med en hög prislapp, där vår mentala hälsa är valutan. Men tillsammans kan vi skapa förändring.

Ryck upp dig!

Vid ett flertalet tillfällen har jag fått höra att det bara är att rycka upp mig och gå vidare. Detta kommer sig av att människor inte förstår vad den psykiska ohälsan kan göra med vårt psyke. Vår hjärna är kraftfull och om den arbetar emot dig så blir du lätt dess fånge. Depression är inte något som man bara en dag kan bestämma sig för att göra sig av med. Det krävs mer än så för att bryta bojorna.

Jag har svårt att se anledningen till att säga åt en annan människa som lider att bara rycka upp sig. Att fortsätta framåt. Kanske menar man inget illa, men det upplevs knappast som uppmuntran av mottagaren. Kanske är det så vi ser på t.ex. en depression dock. Vi ser en person som har det tufft, efter ett tag så börjar han kanske må bättre. Vi ser det som att han bara kom över det, ryckte upp sig och gick vidare. Det är förstås mer komplexa processer som pågår inom oss när vi försöka hela det som är trasigt. En process som är svår att se från utsidan.

Om det var så lätt som att bara rycka upp sig, så skulle alla gå runt och le som om de vore med i en reklam för tandkräm. Bristen på förståelse är ett av de största problemen som omger psykisk ohälsa.

Det faktum att en 18-åring, som under en kort tidsperiod, förlorat de viktigaste personerna i sitt liv. Kan bli dömd för att vara en allmän olägenhet. Få höra att hon är ett besvär, visar bara på hur kall vår värld kan vara. Det visar också på hur dåligt förberedda vi är på att erbjuda den individuellt anpassade hjälp som behövs i dagens samhälle. Det enda hon lär sig av detta är att hon skall lida i det tysta, ensam. Att säga till någon att bara gå vidare med sitt liv är kanske det mest hänsynslösa man kan säga till någon som känner att hon just förlorat allt av betydelse i sitt liv.

Det hon behöver är vård som är utformad för henne, ett skyddsnät och förståelse. Få veta att om än det känns som det, så är hon inte ensam. Istället blir hon straffad och känslan av att vara ensam bara förstärks. Hon behöver få lära sig sätt att hantera sin sorg på. När sorgen sköljer över oss, utan att veta hur vi ska hantera den, så kommer allt vara kaos.

Det sista hon behöver är hänsynslösa människor som säger åt henna att bara gå vidare.

Inlärt beteende

Ingen kan säga att det sätt som tjejen i artikeln hanterade sin situation på, är rätt. Hon riskerar inte bara att skada sig själv, utan även andra medmänniskor.

Detta är dock ett resultat av hur vi byggt vårat samhälle. Vi har alla fått lära oss att inte tala om t.ex. psykiska problem. Det följer sig bara naturligt att vi då gör som vi har lärt, håller det inom oss. Våra psyken fungerar olika, en del kan kanske hålla det inne längre än andra. Ibland kanske lite sipprar ut. Till slut kommer det dock explodera. Sätten som vi försöker hantera denna tsunami av känslor kan ta extrema uttryck. Som att vilja hoppa från en bro eller kasta dig in i trafiken och mötande bilar.

Istället för att straffa någon som går igenom en svår tid i livet. Så måste vi som globala medborgare inse att det är vi som gjort vårt samhälle till vad det är idag. Än vi varit passiva eller aktiva. Detta borde vara en källa till kraft och inspiration för oss dock, för om vi byggt detta så kan vi också, tillsamman skapa förändring, utforma ett samhälle, där vi verkligen bryr oss om varandra.

Share

Ensam genom mörkret

Ingen ska behöva vandra ensam genom mörkret.

Panikångest

Jag kan klart och tydligt komma ihåg den första gången som jag upplevde panikångest. Min första tanke var att jag skulle dö. Jag hade haft en extra jobbig månad, både på högskolan och mitt mående generellt.

Jag satt i min soffa och försökte fly från mitt helvete genom att distrahera mig med tv-spel. Mitt hjärta började slå fortare och fortare. Andningen blev allt mer ansträngd.

Jag började vandra fram och tillbaka mellan hallen och vardagsrummet i min 19kvm stora studentlägenhet. Tankarna snurrade. Jag tänkte att det kanske kunde vara min väg ut från min miserabla existens. Jag hade varit för feg för att göra slut på mitt meningslösa liv själv, så kanske detta var som en skänk från ovan. Bara låta hjärtat rusa iväg, tills det inte orkade mer och jag skulle vara fri. En annan del av mig var rädd, ville inte dö och behövde hjälp. Jag ringde 112, fortfarande vandrande fram och tillbaka. På andra änden telefonen ställde man några frågor. Sedan konstaterades det att det var panikångest som jag drabbats av. Om man bara kunde försökte lugna ned sig lite, så skulle det ordna sig.

Jag gick och la mig i min soffa. Låg där och hoppades på att jag skulle somna och inte vakna igen. Nästa morgon vaknade jag dock. Panikångesten skulle börja igen. Jag fick en tid hos min familjeläkare, som hade sina lokaler bara 3 minuter från min lägenhet. När jag gick in i väntrummet, andningen som att jag just sprungit ett marathon på under 2 timmar. Kommer jag ihåg hur mycket jag skämdes, som att alla där inne stirrade på mig och funderade på om jag hade rymt från en låst avdelning och lyckats få av mig tvångströjan.

Man tog blodprover. Allt var fint. Det kändes dock fortfarande som att jag skulle kunna ramla ihop och dö vilken minut som helst. Jag önskade faktiskt att det skulle vara något fysiskt fel med mig. En sjukdom som det fanns ett sätt att behandla liksom. Jag var så trött och less på all denna psykologiska skiten. Det slutade i alla fall med att jag fick medicin utskriven. Jag är inget fan av piller, det har jag aldrig varit. Men ibland kan dessa små piller vara det bästa svaret på en akut situation.

Hålla ut

Det som hjälpte mig mest dock, var att jag fick träffa ytterligare en ny psykolog. Jag var säker på att det denna gången inte heller skulle leda till några större framsteg. Denna gången skulle inte vara som alla andra dock, då jag rörde mig som en dansare runt de riktiga problemen.

Kanske min rädsla för att dö, som panikångesten tog upp till ytan, gjorde så att jag var redo och villig att lägga alla korten på bordet. Kanske måste vi bara hålla ut. Det är kanske så att för varje gång som vi rör oss i närheten av det som är orsaken till vårt lidande, så startas processer inom us. En process som gör att vi till slut är redo för förändring.

Jag var redo att öppna upp, om allt, om att vara homosexuell. Sådant jag aldrig talat med någon om tidigare.

Ensam genom mörkret

Jag har haft mindre allvarliga panikattacker sedan dess. Ibland tar jag mig ut för att få lite frisk luft, med vetskapen om att det kommer gå över. Ibland lägger jag mig i sängen och gråter tills jag somnar. Det viktiga i detta är att jag väljer att genomlida detta ensam. Vad jag skulle ha gjort, som vi alla borde göra, det som kanske är det modigaste och svåraste som vi kan göra, är att be om hjälp. Att ta hjälp och stöd av varandra, något så enkelt men ändå så svårt.

Det har varit och det råder fortfarande liksom ett tabu kring psykisk ohälsa och stigmatisering runt det. Vi delar med oss av våra bilder på sociala medier, efter att de har passerat 30 olika filter, en bild av det perfekta livet. När det inte finns några foton att redigera, så går vi genom mörkret ensamma. Vi vill visa upp det perfekta, något som egentligen inte existerar. Denna dualism mellan bilden vi visar utåt och vårt inre mående, kan i slutändan inte föra något gott med sig. Om vi bara kunde vara ärliga med oss själva och omvärlden, visa att det är ok att inte vara ok. Då skulle vi kunna åstadkomma riktig förändring.

Vi måste bryta ned murarna av tabu och stigma. Det måste ske en stor förändring av hur vi ser på psykisk ohälsa. Att lida av psykisk ohälsa betyder inte att du är mentalt svag. Det ska inte behöva vara någon skillnad på att lida av och söka hjälp för psykisk ohälsa och alla de andra sjukdomar vi människor söker hjälp för.

Vi är så många människor här på jorden, i Sverige, så mycket omtanke och kärlek. Om vi kan göra oss av med skammen, så skulle ingen behöva vandra ensam genom mörkret.

Share

Vår egen värsta fiende

Vi spenderar mest tid med oss själv. Det är därför viktigt att du kan älska dig själv för den du är. Vi kan vara vår egna värsta fiende.

Kärlek

Att en av de mest basala känslorna hos oss människor, kärleken till varandra, kan vara grunden till så mycket hat och lidande i vårt samhälle, är inget annat än idiotiskt. Under en lång tid så skämdes jag över att vara homosexuell. Jag var livrädd för vad folk skulle tycka och tänka om det kom ut. Jag var nöjd med att leva mitt liv i mina drömmar, där jag kunde vara ärlig med mig själv och världen, med vetskapen om att det nog aldrig skulle bli så i det verkliga livet. De flesta människor har en fantastisk förmåga att vara väldigt förstående och kärleksfulla mot varandra, vi kan också vara vår egen värsta fiende.

Som alla andra, vill jag hitta den där personen, att njuta av livet tillsammans med och som gör det lättare att hantera livets upp och nedgångar. Länge var jag inte redo för det.

Komma ut

Jag såg scenariot spela upp sig när jag stängde mina ögon. Jag skulle berätta för min familj att jag vara homosexuell, de skulle reagera med avsky, ta avstånd och vi skulle aldrig mer ha någon som helst kontakt. Allt detta var i mitt huvud dock.

Jag hade turen att ha en förstående och kärleksfull familj. Så är det dock inte för alla. Det var jul och jag skulle åka hem till mor. Jag hade träffat en psykolog i Västerås och vi hade arbetat oss fram till detta tillfälle, jag skulle berätta för min mor att jag var homosexuell.

Hon blev inte förvånad, hon sa att hon bara ville att jag skulle vara lycklig och att hon älskade mig oavsett. Min bror tyckte jag var stark som vågade berätta. Mina kollegor var stöttande.

Det scenario som spelades upp i mitt huvud, var i realiteten en reflektion av mina egna tankar och känslor. I hela mitt liv hade jag önskat att jag kunde vara vad jag ansåg vara ‘Normal’, som alla andra. Jag tyckte inte om mig själv.

Min värsta fiende

Ingen på denna jord, kan såra mig så mycket som jag sårat mig själv genom åren. Det var som ett konstant krig pågick inom mig. Mina tankar var ett massförstörelse vapen och min själ och identitet var offren. Jag ägnade väldigt mycket tid åt att trycka ned mig själv med negativa tankar.

Vi kan verkligen vara vår egen värsta fiende. Det är viktigt att vi inte kapitulerar inför dessa tankar dock, vi måste kämpa. Hur svårt det än är. Hitta anledningen till vårt självhat, söka djupt inom oss själva, så att vi kan åstadkomma en förändring och röra oss framåt.

Förändring sker inte över en natt dock.

Livet är ett pussel

Det har varit en lång väg, men jag kan säga att jag faktiskt tycker om mig själv. Vad som är viktigt är att vi lever ett liv med kärlek och omtanke som ledord, mot andra och mot oss själva.

Det är så mycket som gör en person till den de är. Vi har positiva egenskaper och negativa. Vem vi älskar är en bit i det enorma pussel som utgör den unika personen som är du. Det finns inget som helst negativt med att kunna älska en person av samma kön.

Jag finner hopp och tröst i att i alla fall en bit av mitt pussel är på sin plats, många bitar saknas fortfarande. Livet handlar om att sätta ihop pusslet som, när det är fullständigt, är ett porträtt av dig.

Share

Förlåta oss själva: Nyckeln till att gå vidare

Att förlåta oss själva för det som har varit är nyckeln till att kunna gå vidare

Händelser i min ungdom, påverkar mig än idag, sådant som jag har svårt att förlåta mig själv för. Att kunna förlåta oss själva är förstås ett måste för att kunna gå vidare med våra liv.

Jag var långt ifrån en snäll och fin grabb i min ungdom. Jag och mina vänner, hittade alltid något idiotiskt att ägna oss åt. Det gick så långt att socialen ville skicka iväg mig, om jag inte ändrade mig. Denna kille är förstås långt ifrån den jag är idag.

Samtidigt som detta pågick, stannade jag inte upp och funderade på hur mitt agerande påverkade de runt om mig.

Samtalet

Jag kan fortfarande komma ihåg när jag fick det där första samtalet. Jag satt i skolan och kämpade med matten som så ofta var fallet. Plötsligt ringde min telefon. Där var en röst, som sade att hon var ledsen, att hon älskade mig, men att hon inte orkade något mer. Hon hade nått fram till den punkten i det personliga helvetet, där självmord kändes som den enda utvägen.

Efter den initiala chocken, så ställde jag mig upp och började springa genom korridoren. Tankarna flög, när jag vred om nyckeln och öppnade dörren. Jag hörde snyftningar i köket. Där satt hon på en stol, framför köksbordet. Piller, burkar och kartonger överallt. Hon bara satt där. Jag kommer aldrig glömma tomheten i hennes glansiga ögon.

Isolering från omvärlden

Socialens hot om att skicka iväg mig till något hem för stökiga killar och en rädsla för att min mamma skulle dö, ledde till att jag bestämde mig för att det logiska var att stanna hemma så mycket som möjligt. Om jag inte var i skolan, så var jag hemma, för att hålla mig själv borta från olagligheter och för att hålla koll på min mamma.

Jag kan minnas nätter när jag inte vågade somna. Jag låg bara i sängen och hoppades att jag inte skulle höra något i köket. I nästan 15 år var min största rädsla att någon skulle ringa och säga att min bäste vän, min mamma, gått bort.

En trasig själ kan bli hel igen

Min mamma lever idag. Trots allt hon varit med om, hittade hon styrkan att fortsätta framåt. Hon ville egentligen inte dö, då hade hon varit borta när jag kom hem från skolan en dag. Hon ropade istället på hjälp. Henne själ var trasig, men någonstans inom sig, visste hon att den skulle kunna bli hel igen.

När vårt lidande blir för mycket för oss att hantera, så tänker vi inte klart. Allt är kaos. Vi fokuserar på det vi verkligen vill, att få ett slut på lidandet. Jag vet att det är svårt, men om vi kan ta oss igenom den initiala desperationen, sträcka ut en hand, så kan vi inse att det finns bättre sätt att hantera våra problem än något så permanent som döden.

Låt inte ditt förflutna definiera din framtid

Låt inte det förflutna bestämma din framtid. Vi måste hitta vägen till att kunna förlåta oss själva.

Min mamma har förklarat för mig att det inte var mitt fel att hon mådde så dåligt. Alla bra mammor skulle förstås säga det till sina barn.

Även om min mamma säger att det inte finns något att förlåta, så har jag inte kunnat förlåta mig själv för det som hon tvingats genomlida. Att jag orsakat sådan smärta för någon som jag älskar så mycket.

Någonstans efter vägen, så ändrades mitt resonemang bakom beslutet att isolera mig. Det handlade mindre om att hålla koll på mamma och hålla mig borta från problem. Det började handla mer om att straffa mig själv. Jag hade inte gjort mig förtjänt av att vara lycklig. Jag förtjänade att vara ensam och olycklig.

Det är inget sätt att leva ens liv på dock. Visst, jag var ett djävulskt barn. Det var dock 17 år sedan nu. Vi kan inte förändra det förflutna, vi kan bara sträva efter att vara en bättre människa, för varje dag som vi har kvar här på jorden. Vi måste kanske, glömma det som varit och inte låta det bestämma vår framtid. Det kanske är tillåtet att förlåta oss själva, för att kunna gå vidare.

Kanske är det ok för oss som orsakat lidande för de vi älskar, att ändå vara lyckliga.

Share

Hitta ditt varför

Hitta ditt varför så är allt möjligt

Varför? Om du kan hitta ditt varför så är allt verkligen möjligt. Nästan halva mitt liv har dominerats av rädslor. En rädsla för att göra bort mig inför andra, som en följd av min sociala ångest. Rädd för att bli bedömd utav andra. Jag har också haft en rädsla för att inte leva upp till mina egna förväntningar. Något som hindrat mig från att verkligen hänge mig åt det jag gillar, fullt ut. Som ett resultat av detta så har jag spenderat halva mitt liv åt att vara en statist, låtit rädslan ta huvudrollen i mitt liv. Detta kan bara leda till en sak, ett tomt liv, som inte levts fullt ut. Ett liv fyllt med ånger och undran över vad som kunde varit.

Jag har alltid varit duktig på att hitta anledningar till att avstå från en massa saker här i livet . Varför jag inte skulle vara med på någon social tillställning. De flesta av mina Varför har handlat om varför jag inte skall göra saker i livet. Varför jag inte skulle skriva, istället för att se till alla de anledningar som finns för att jag faktiskt borde göra det.

Att hitta vårat varför, är det som kommer göra att vi fortsätter framåt, det är troligtvis det viktigaste här i livet. Det är vårt varför som kommer hjälpa till med att hålla oss motiverade när våra tankar säger åt oss att ge upp. Kanske vill du bli en advokat och kämpa för mänskliga rättigheter. Det är då ditt varför, som kan motivera dig när timmarna som du spenderar till studierna drar iväg. Kanske vill du bara tjäna mycket pengar, så att du kan samla på bilar från Tesla. Det spelar egentligen ingen roll, så länge som ditt varför är djupt rotad inom dig, då finns det inget som du inte kan uppnå.

Varför startar jag denna bloggen? För att utvecklas som person. För att inte längre låta rädslan kontrollera mitt liv. Om man inte skriver så är chansen 0 % att ens skrivande utvecklas. För att det är så många där ute som lider av psykisk ohälsa, i det tysta. För att öppenhet kring det, är det bästa sättet för att åstadkomma en förändring.

Du är den enda person som faktiskt kan förändra ditt liv. Vi kommer inte bara vakna en dag och plötsligt finna att vårt liv är exakt som vi drömt om. Det kan låta lite larvigt, men det var precis det som jag under väldigt många år hoppades på. Jag drömde och önskade att mitt liv, på ett magiskt sätt bara skulle förändras till det bättre. Jag gav kontrollen över mitt liv, till någonting utanför mig själv. Drömmar är bra, men om vi inte aktivt arbetar för att uppnå dem, så kommer de alltid förbli just drömmar.

Löpning

Jag började med löpning när jag runt 18 år. Depressionen höll mig som sin fånge. Någon sa till mig att om man ägnade sig åt någon form av träning så skulle man börja må bättre.

Jag kan fortfarande komma ihåg första gången jag begav mig ut för att jogga. Sommaren hade just börjat och regnet öste ner. Jag hade på mig ett par nike träningsbyxor. För varje steg jag tog blev det svårare och svårare att springa allt eftersom att byxorna sög åt sig varje droppe av regnet. Ändå kände jag mig lättare än någonsin tidigare. Det var som att mina problem sköljdes bort. Den dagen så förälskade jag mig i löpningen.

Varför springer jag? Det får mig att må bra. Löpning ger mig inspiration. Det är roligt. Det behöver inte vara så komplicerat. Ge dig bara ut och spring, snabbt eller sakta, kort eller långt.

Skrivandet

Jag har alltid sett mig själv som en person med god fantasi. Att jag skulle kunna bli en bra skribent, om jag bara gav mig själv chansen och tiden att utveckla mitt skrivande. Jag har egentligen aldrig vågat skriva, mycket på grund av en rädsla för vad andra ska tycka.

I en perfekt värld, så skulle vi inte bry oss så mycket om vad andra människor tycker och tänker, istället bara fokusera på vad som känns rätt för oss. Mitt dåliga självförtroende, rädsla för att misslyckas och rädsla för konflikter, gör mig istället, till en person, som på sin höjd kan skicka ett email eller sms. Jag kommer ihåg de få status uppdateringar som jag gjort på Facebook. Jag måste gått igenom de där små korta meddelandena, ett tiotal gånger, sedan raderat texten för att skriva den på nytt, innan jag slutligen vågade skicka iväg det.

Varför skriver jag? Det är frihet. För att jag tycker om det. För att jag tror att vi behöver fler som våga vara öppna och prata om psykisk ohälsa.

Från och med nu kommer jag ignorera alla de orsaker som jag kan finna för att inte skriva. Istället fokusera på varför jag ska göra det. Fullständigt medveten om att jag startar från noll och kommer utvecklas med tiden.

Jag tror det skulle göra många människor stor nytta, att sätta sig ned och skriva ned sina tankar. Du behöver inte publicera det eller visa för en enda människa. Att bara gå igenom processen med att gå igenom dina tankar, få dem ut ur huvudet och in på dator eller till och med papper, är något som kan leda dig till lösningar på sådant du ej trodde kunde lösas.

Att hitta ditt varför, är oerhört viktigt och kan leda dig framåt på din resa för att uppnå det som du alltid drömt om.

Share

Du gamla, du fria

För någon vecka sedan var det nationaldagen. Vi ska fira och vara stolta över att vi bor i Sverige.

Jag kan inte se att vi har så mycket att vara stolta över.

Vi kan peka på att i det och det landet, ja där fängslar dom och torterar homosexuella, det gör inte vi. Där och där är det så och så. Det faktum att andra länder är sämre än Sverige, gör inte oss till ett bra land.

Cash is king

Tänk dig till exempel Elsa, 69 år. Hon har arbetat och gjort rätt för sig under hela sitt liv. Betalat skatter och tv-avgifter och allt som staten hittat på. När hon går i pension bör hon belönas och få möjligheten att göra meningsfulla saker med sin nyfunna frihet. Istället straffas hon för att hon åldrats. Hon får leva från pensionsutbetalning till pensionsutbetalning. Får handla lite varor på tisdagar för att ICA Kvantum har 5% seniorrabatt då. Så ska det inte vara. Men så kommer det alltid att vara.

För vi nöjer oss med politiker som lovar guld och gröna skogar. Som sedan inte håller något av det. Riktig förändring tar tid förstår du. Det är ren idioti. Förändring behöver ej ta lång tid om man är villig att genomföra det. Det här handlar inte om enskilda partier som vill olika saker. I grunden är de alla samma, de har lätt för att tala så att folk tror på deras lögner. De är skickliga skådespelare. Det enda som dom egentligen vill är att tjäna pengar. Ministrarna tjänar 139000 kr i månaden plus alla olika fiffel de håller på med för att tjäna lite mer. De skiter fullständigt i om du eller din mamma har det bra när ni går i pension och senare när ni är i behov av ett äldreboende och daglig hjälp. De har sitt på det torra. Innerst inne vet vi alla det här, men vi går med på det, för det är vårat system.

Vi kan försöka dansa runt problemet hur mycket vi vill, i flera hundra år. Ska vi vara helt ärliga dock, så är det ju faktiskt så att om politikerna hade brytt sig, så hade det aldrig blivit såhär.

Äldreboende

Medans politikerna gör karriär på att sälja lögner så blir Elsa äldre och placeras på ett äldreboende. Ett äldreboende som har en tight budget, som måste hålla koll på de blåa böckerna och helst ska klara sig med 0-Vik (inte ta in någon vikarie) när en ur personalstyrkan är sjuk. Elsa har inga barn i staden så hon är själv. En dag vaknar hon och solen skiner, en bra dag för att bege sig ut i den friska luften, tänker hon. Ingen ur personalen har tid till att följa med henne.

Det är för mycket som ska göras, många som behöver hjälp, få som är anställda för att ge den hjälpen. Hon sitter i rullstol så hon kan inte gå ut själv. Istället sitter hon på sitt rum och delar in sitt liv i klockslagen 08:00, 11:30, 14:00, 16:30, 19:00. Det är tiderna för hennes måltider. Utöver detta finns inte utrymme för mycket annat, ibland blir det kanske lite underhållning eller sittgympa.

Personalen är bemannad för att med nöd och näppe hinna med morgonbestyren, de är underbetalda och har dåliga arbetstider. Ändå kämpar de på, för de ser faktiskt människorna som de hjälper, så gott de kan, till skillnad från de som bestämmer, som gömmer sig i sina stadshus och kontor.

Hur det är möjligt att något så viktigt och självklart som att ge våra äldre en meningsfull tillvaro och god omvårdnad kunnat bli så undermåligt är ofattbart, ledsamt och dödar allt hopp om mänskligheten.

Tvinga folk in i vården

Det är så svårt att få tag i människor som vill jobba inom vården att en nyanländ som, uttryckligen sagt att han ej vill arbeta där, tvingas till att ändå bege sig dit, drabbas av panik när han ser sjuka människor och tvingas fly därifrån. Det är inte ok. Ska vi ta emot flyktingar så måste vi också vara beredda på att gå ned på individnivå för att se hur den enskilda individen bäst tar sig in i samhället. Jag har inget emot att vi tar emot flyktingar, vi ska hjälpa alla våra medmänniskor om vi kan göra det på ett vettigt sätt. Ge människorna en chans att lära sig språket, komma till rätta i det nya landet innan ni ger dem i uppgift att vårda andra människor som de ej ens fullt ut kan kommunicera med.

Detta är inte schysst mot den som just flyttat hit som behöver få lite tid på sig, att kanske bearbeta sådant som han eller hon varit med om och tid till att lära sig ett nytt språk. Det är inte ok mot Elsa och hennes kompisar på boendet som är i beroendeställning till den som skall hjälpa dem. Att inte kunna kommunicera med den du skall vårda, det inger inte förtroende och trygghet som är så viktigt i detta samspel mellan människor.

Vi måste också kunna ställa krav på nyanlända. Faktum är att om man vill bli en del av samhället så måste man vara motiverad till att lära sig språket. Jag har stött på individer som saknar den motivationen eller kanske inte får den hjälp som de behöver. Ändå jobbar de inom vården och är tyvärr en risk för de äldres säkerhet. Man måste kunna läsa, skriva och tala svenska för att kunna kommunicera med alla som ingår i vårdkedjan. Annars är det oerhört lätt att det blir fel och när det handlar om mediciner och sjukdomar så kan följderna bli allvarliga.

Det finns säkert en väldans massa yrken där det skulle passa sig utmärkt att arbeta, samtidigt som man lär sig ett nytt språk. Jag kan inte säga att det är vården. Men det bryr sig inte kommunerna om. De har brist på vårdpersonal samtidigt som de har nyanlända som de vill göra sig av med. Så de slår 2 flugor i en smäll. Sen bryr de sig inte om slutresultatet.

Share
%d bloggers like this: